En rulle med ritningar anlände med posten. En tjock lunta med A3-papper vecklades ut och granskades noggrant. Vad f*n var nu detta?! Alla delar på ritningen var numrerade 1, 2, 3 osv. Alla fanns utom No9. Både jag och pappa sökte metodiskt igenom ritningarna igen. Jaha, skulle det börja krångla redan nu? Att nå Herr Friedel var ingen lätt match. Dagarna gick och dagarna blev till veckor. När vi väl fick svar visade det sig att alla delar fanns, han hade bara inte orkat ändra på ritningarna. Tack för det! Vi skojade om att kajakens namn då borde bli No9, men för mig var Seagrid redan bestämt. Äntligen kunde vi börja klippa och klistra mallarna på en plyfaskiva. För att få dem att fästa ordentligt använde vi oss av tapetklister. Sen var det till att såga och slipa kanter.
Fram tills att det blev dags att bygga jiggen som skapar Seagrids form, skellettet alltså, gick det bra att husera i farmors garage. Med mer än 5 meter byggjigg så fick vi ge upp, och inse att vi måste flytta för att kunna fortsätta arbetet. Ingen var nog gladare för det än farmor, som såg sitt garage bli ockuperat för all framtid. Flyttlasset gick ner till mamma och pappas båthus. Här fanns plats så länge inte den stora båten behövde stå där för vinterförvaring.
Virket anlände och ett evigt sågande av alla ribbor började. Timme, efter timme, efter timme. Såga, hyvla, såga och hyvla. Det kanske låter lätt, men det är inte det mista lätt att hantera en tunn träribba som är mer än 5 meter lång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar